Vem har inte väntat?
Då och då har det varit på en rolig nyhet, men ibland är min känsla att resultatet av väntan inte slutat i något roligt utan just det besked jag inte önskade.
Är det min allmänt dystra läggning eller har jag lärt mig att aldrig ta ut något glatt i förskott. Som att vänta barn till exempel. Knappt glädjas under väntan, eftersom ingen visst hur det skulle gå, utan vänta tills barnet var fött. DÅ kunde jag vara glad. Absolut inte ordna med saker till barnet – tänk om något händer? Ja tänk om!
För att inte tala om att vänta på ett adoptivbarn. Där kan man tala om väntan, ovisshet, sorg, glädje, osäkerhet och i princip utan kontroll – och dessutom krävdes att först skulle jag granskas av en socialsekreterare och sedan av en politiskt nämnd som skulle ”tycka till” om mig som blivande mamma, innan det ens fanns en väntan av påbörja. Sen tog andra vid i barnets hemland innan klartecknet kom, resan kunde inledas och slutligen kunde den väntan ta slut.
Väntan på den där någon specielle skulle ringa, eller komma, eller skriva – för att slutligen hamna i min minnesbank.
Eller samtalet med besked om jag får det där jobbet jag sökt – eller, som det är nuförtiden, om mitt barn får det jobb han sökt. Jag värjer mig för väntor där inte beskedet kommer snabbt, snabbare än snabbt – även om jag vet att när jag själv satt i den situationen att jag skulle lämna besked till något som väntade så var det inte alltid jag kastade mig på telefonen. Varför har jag grubblat på då och då. Kommit fram till att
1) jag varit rädd för att få ett nej till ett erbjudande
2) få ja, men vi kan inte komma överens om lön – och jag är tillbaks på ruta 0.
Sen de där samtalet där jag låtit de vänta för mitt besked varit negativt för deras del. Där har ett brev blivit min lösning – fegis som jag är.
Nu väntar min väggmålande herr G på kaffe och jag vill inte låta honom vänta