Kväll. Inte så sent men det börjar mörkna. Telefonen ringer. Det är mamma. Hon berättar att det börjar gå mot slutet för mormor. Med sina 100 år inom räckhåll är det inte en överraskning. Ledsen blir jag i alla fall. Funderar. Ska jag ringa mina barn så de också är förberedda. Den yngsta är mycket tydlig – åk dit! Jag har en del skäl för att inte åka dit, bland annat för att bilen är på verkstan. Hon är ihärdig. Kusin A är på tillfälligt besök hos mormor så jag ber honom hämta mig.
Mormor halvsover, andas lugnt. Jag sätter mig bredvid henne, tar hennes hand och stryker den sakta. Huden är varm och torr. Efter en liten stund drar hon undan handen. Min känsla överraskar mig för det känns som hon tar avstånd från mig. Inte vill veta av mig. Mitt förnuft är klokare och förstår att hon vill vara ifred.
Tre av hennes barn är hos henne. Den fjärde, som hon lämnade bort efter några månader och som hon aldrig sett efter det, dog för åtta år sedan.
När morgonen kommer har mormor lämnat jordelivet. Kusin A var hos henne. Han och jag tar under förmiddagen fram hennes finaste kaffekoppar och något att doppa till. Vi sitter hos henne och lyssnar till Fredrik R som blir ny statsminister – det hade hon gillat. Moster har köpt en vacker ros som ligger på mormors bröst. Hon är klädd i en vacker mörkröd dräkt. Några kommer för att ta adjö.
Begravningsbyrån stannar upp lite när jag lämnar hennes personuppgifter – född 06. Idag är det 6 oktober 06. De får inte hämta henne förrän min dotter kommit och hunnit säga adjö. När eftermiddagen går mot kväll lämnar mormor oss.
Min plumpa pappa vill nog lätta upp stämningen så när vi kommer dit säger han ”har ni sett liket”? Eller tänkte han att nu är det min tur nästa gång. Det är svårt för de flesta att hantera döden – känslorna, tankarna, saknaden.
Till begravningen kommer två av barnen till det bortlämnade barnet.